Chapter one - the phonecall

-ALEXA ! Maten är klar.  Jag hade inte ens märkt att mamma kommit hem.
Jag slog igen datan och sprang ner för trappen och in i köket. Det luktade gudomligt så jag hoppades att det var något gott.
-Vad blir det för mat? Frågade jag mamma.
-Det blir kött och potatisklyftor, är det okej?
-Okej? det är ju min favorit mat, klart det är okej! Svarade jag och mamma skrattade lite och tog fram köttet, och la upp en bit på min talrik och sedan ställde hon fram formen med potatis i. Jag var vrål hungrig och tog nog rätt mycket.
-Oj, någon som har tränat hårt? Frågade mamma mig när hon såg min talrik.
-Ja, jag kanske ska få åka till Japan och tävla VM, sa jag med mat i hela munnen.
-Oj jaha ! Vad kul, hur vet du det?
- Steve sa det, han sa att dom skulle ha möte senare i kväll och bestämma vilka som skulle få åka, man får bara ha med 5 från varje delstat.
-Jaha, men du har ju tränat boxning sen du var 7, du måste ju få åka.
-Jag vet inte, Steve skulle ringa runt nio. Jag har inte sagt något till Lucia och Sophie, jag vill inte att dom ska veta något innan allt är klart.
Mamma svarade något i stil med okej. När jag ätit upp maten gick jag upp på mitt rum och slog upp min data. Jag kollade hur mycket klockan var, den var halv åtta, den 27 september. Jag var nervös fall jag skulle få åka eller inte. Imorgon var det 3 år sedan pappa dog. I cancer. Det var hemskt, och det var därför vi flyttade till Florida, för att mamma inte ville bo i samma hus som pappa bodde i, ja när han levde.
Jag kommer precis ihåg känslan, när mamma sa att hon behövde prata om en viktig sak. Jag frågade vart pappa var, och hon började gråta. Sedan berättade hon. "pappa har cancer Alexa, han kanske inte överlever" det var det värsta jag någonsin hade hört. Jag bara stog där jag kunde inte gråta. Tårarna kommer inte. "Han måste bo på sjukhuset ett tag" då kom tårarna, dom rann och rann. Som om jag aldrig hade gråtit förut, och jag som skulle träffa Sarah, jag smsade Sarah och sa att jag mådde dåligt och stannade hemma. Jag ville inte berätta det då, jag ville träffa henne så jag bjöd över henne dagen efter jag fick reda på det. Hon tyckte om min pappa väldigt mycket, och pappa tyckte om henne som om hon vore hans egna dotter. Sarah grät mer än vad jag gjorde.
Sedan sa mamma att hon skulle till pappa och både jag och Sarah ville följa med, min mamma gillade också Sarah. Jag kommer ihåg hur hemskt det var, när sköterskan öppnade dörren till hans rum . Och pappa låg där med alla slangar och jag har aldrig sätt honom så svag. Mina tankar när jag satt och tittade på bakrundsbilden på min data som föreställde mig och pappa när jag var tre.
-Alexa ! du har telefon, sa mamma från nedevåningen jag kollade på klockan 20.45, det kanske var Steve. Jag torkade bort tåren jag fått när jag tänkte på pappa och sprang ner för trappan. Mamma mimade med sina läppar med något som såg ut som "det är Steve".
-Ja det är Alexa.
-Hej min superstar ! Är du redo för Japan ?
Jag tappade hakan och kände hur tårarna kom. Glädjetårarna.
-Du driver med mig?
-Nix, vi ska till Japan, hälsa mamma det ! Jag och Pete kommer över imorgon så ska vi prata mer om saken.
- OMG ! Jag kan inte fatta det ! Jag kan inte fatta det ! Du är bäst Steve ! Ses imorgon, hejdå!
-Hejdå superstar ! Steve min tränare, var som min pappa och Peter min maneger var som min bror.
Vi la på och  mamma kollade förväntans fullt på mig.
-VI SKA TILL JAPAN MAMMA !!
Jag sprang och kramade om henne.
-Kan jag bjuda hit Lucia och Sophie och fråga om dom kan sova här? Det är ju faktiskt lördag imorgon.
-Ja det är klart du kan!
Jag kramade mamma ännu en gång, och sprang upp på mitt rum. Jag loggade in på skype för att kolla om någon av dom var inne. Lucia var inne, jag ringer henne.
-HEJ ALEXA ! Hörde jag två glada röster, dom satte på webbcam och jag accepterade.
-Hej sötnosar. Vad skönt att ni var då slipper jag ringa båda. Men vill ni komma hit och sova? jag måste berätta en sak för er.
-Men Alexa, imorgon är det ju..
-Ja, jag vet. Tre år sen pappa dog. Men ni får komma ändå ! Jag har pratat med mamma, det går bra! Och jag måste säga er en super viktig sak !
-Okej, det är klart vi kan. Vi kommer nu på direkten ! Puss hejdå !
-Puss hej !
Vi gjorde en slängpuss i webbcamen skrattade och la på. Jag tog fram den uppblåsbara madrassen och stoppade in den i vägg uttaget,  och den blåstes upp. Under tiden gick jag och hämtade täcke kudde och lakan. Jag bäddade iordning madrassen- den är så stor att vi tre får plats på den, det brukar sluta med att alla tre sover där. Jag gick ner och poppade popcorn sedan tog jag ut drickan ur kylskåpet tog fram tre glas och så en skål till popcornen och hällde upp dom i skålen. Precis när jag hällt upp popcornen öppnades dörren och två glada röster hördes.
-Vi är här nu !
-I köket ! Ropade jag tillbaka.
Jag gick ut i hallen och möttes av en bamsekram-gruppkram. Lucia och Sophie tog av sig ytterkläderna och följde med mig ut i köket för att hjälpa till att bära upp sakerna. När vi kom in i mitt rum och satt oss till rätta.
-Okej superstar, berätta nu. vad är det ? Undrade Soph, ja Superstar är mitt smeknamn för att jag förra året vann DM samma dag som min pappa hade dött fast två år senare. Jag kämpade verkligen den dagen.
-Okej, nummer ett. Jag ska till Arizona på höstlovet. HELA höstlovet.
-Men va ? Frågade dom med en mun.
-Jag var inte klar än. Nummer två är... Jag såg hur dom spännde sig så jag drog ut på det och sa till slut.
-Nummer två är jag ska till Japan och köra VM ! Nästan skrek jag och Lucia och Soph tappade först hakan sedan började vi glädje skrika och Soph sedan dansade vi våran lilla glädje dans.
-Men när ska du dit då? Till Japan? Asså du kommer typ bli "Queen of boxning" om du vinner.
-haha, jag vet inte än, Steve och Pete kommer imorgon och pratar om det. Det tror jag inte att jag gör. Jag menar, det finns fullt av proffs som jag ska möta.
-Lilla vännen, du har boxats i 9 år tre-fyra dagar i veckan och du påstår att du inte är proffs? Sa Lucia.
-Ja, men det finns ju dom som har boxats längre än jag.
- Ja, men du möter väl bara dom som är lika gamla som dig? Och dom som har kört lika länge?
-Ja, man kör efter ålder och kunskap.
-Då vinner du ju.
-Vi får se.
Vi pratade lite och skrattade lite och sedan kollade vi på en film. Eftersom att Lucia var ett Justin Bieber fan så kollade vi på Never Say Never. Jag hade aldrig sätt den förut. Medans Lucia satt och störtgrät genom nästan hela filmen fällde jag och Soph en liten enstaka tår någon gång ibland. Den var riktigt bra och man får verkligen respekt för honom. Okej, jag har aldrig varit någon "hater" men jag har aldrig varit som Lucia, hon har vart det sen 2009. I år är det 2011. Så jag och Soph har tagit oss igenom åren med hennes Bieber snack. Men vi har haft väldigt kul.  Vi pratade lite till sedan gick vi och borstade tänderna och sen så gick vi och la oss- alla tre på madrassen.
-God natt superstar, sa Luc och Soph i kör.
-God natt solstrålar, Vi la oss till rätta och sedan somnade vi.
*
-Pappa ! Jag var tre igen, jag stog och kollade ut igenom fönstret och väntade på att pappas bil skulle rulla in på parkeringen. När jag såg bilen sprang jag ut utan skor och kastade mig i pappas famn. Jag hade alltid varit pappas flicka, och det är jag fortfarande. Pappa fångade mig och lyfte upp mig och strök med ena handen från toppen av mitt huvud ner på ryggen.
-Hej raring, hur har det varit på dagis idag?
-Det har varit bra, kom nu går vi in så vi inte blir sjuka. Pappa skrattade lite och gick in med mig. Mamma mötte oss i hallen och gav pappa en snabb puss.
-Hur har det varit på jobbet idag?
-Jo, det har varit bra. Vi sålde tre bilar idag. Själv då?
-Jo, vi börjar komma igång.
Min mamma jobbade som fotograf och hade precis öppnat sin egna studio med sminkare och stylare. Det var ett riktigt coolt ställe. Olika väggar och bakrunder, jag hade fått vart med och målat en vägg. Den skulle vara lila bestämmde jag.
-Kom pappa ! Vi går upp på baksidan och gungar !
-Javisst, sätt på dig en varmare tröja bara. Det börjar bli kallt nu. Jag gick och tog ner min favorit jacka. En lila. Sedan gick vi ut och pappa gjorde fart på mig.
-Nu kör vi tatten ! Du är, sa jag och skrattade och sprang iväg, medans pappa jagade mig. Han tog mig och lyfte upp mig och vi snurrade runt. Mamma kom ut och fotade oss. Det är ett av de fotografierna jag har som bakrundsbild. Min favorit bild.
*
-Alexa,alexa, hur mår du ? Vad drömde du ?
Jag vaknde av att Lucia och Soph satt och ruskade på mig. Soph hade lagt mitt huvud på hennes ben och hon satt och strök undan mitt hår. Förens då märkte jag att jag grät.
-Såja, gråt inte Alexa. Berätta nu, vad hände ? Vad det David?
Lucia torkade bort mina tårar med hennes tumme.
-Pappa.. sa jag bara.
-Alexa, mår du bra?
- I två år, har jag drömt samma dröm, samma kväll.
-Vad är det för dröm då ? frågade Soph som fortfarande satt och strök bort mitt hår. Jag hade världens bästa vänner.
-Pappa kommer hem från jobbet, jag springer ut och han bär upp mig..
Jag fortsatte berätta medans Lucia fortsatte torka bort mina tårar när dom vart för många, Lucia är den där känsliga typen. Gråter någon av oss så gråter hon. Och Soph strök mig genom håret.
-Jag älskar er. Tack för att ni finns, jag skulle inte klara det här utan er, sa jag och log lite. Det vart en bamsekram innan vi gick ner och åt frukost. Mamma sov fortfarande eller ja, hon var iallafall kvar uppe på sitt rum. Det här är en jobbig dag för både mig och mamma.
-Vad vill ni ha att äta ? Frågade jag medans jag stog och kollade vad vi hade i kylskåpet.
-Macka och óboy, svarade Lucia och Sophie svarade
-Macka och apelsinjuice. Jag tog samma som Soph, och började duka fram frukosten.
-Varm eller kall ? frågade jag och kollade på Lucia.
-Varm tack,svarade hon och log.
Jag ställde in muggen i micron och sedan plockade jag fram lite pålägg. När micron pep så gick jag och tog ut muggen ur micron. Jag satte mig ner vid köksborden och började bre min macka, sedan hyvlade jag osten och hällde upp juicen i mitt glas.
-Vilken tid skulle Steve och Peter komma? frågade Lucia
-De skulle ringa innan, precis när jag svarade Lucia så började hemtelefonen ringa och både Luica och Sophs ögon blev stora som bowlingklot. Jag sprang och svarade.
-Alexa här.
-God morgon Superstar! Hur mår du?
Det var Steve, han visste att idag är inte som vanliga dagar här hos oss.
-Jo, det är väl sådär. Lucia och Soph är här och muntrar upp mig.
-Vad härligt att höra! Hur mår mamma då?
-Jag vet inte, hon har inte kommit ner än.
-Tror du att hon har tid att byta några ord ?
-Jag vet inte, jag ska gå upp till mamma och kolla.
Jag sprang upp för trappan och sedan knackade jag på mammas dörr och öppnade dörren.
Jag höll ena handen för telefonen så att inte Steve skulle höra oss babla.
-Mamma? frågade jag lite tyst.
Jag hörde hur hon snörvlade lite och såg hur hon drog med handen under ögonen. Det var jobbigt att vara i mammas sällskap just den här dagen.
-Ja hjärtat, vad är det?
-Steve är på telefonen, har du lust att prata med honom?
-Det kan jag väl, svarade hon.
Jag gick fram till henne och gav henne telefonen till henne och en snabb kram sedan viskade jag i hennes öra
- Jag älskar dig, och det kommer att gå bra. Pappa kommer alltid att finnas med oss, även om han inte är synlig så finns han här. Sedan lämnade jag rummet med en tår rinna ner för min kind.
"ALEXA ! Maten är klar." Jag hade inte ens märkt att mamma kommit hem. Jag slog igen datan och sprang ner för trappen och in i köket. Det luktade gudomligt så jag hoppades att det var något gott."Vad blir det för mat?" Frågade jag mamma."Det blir kött och potatisklyftor, är det okej?""Okej? det är ju min favorit mat, klart det är okej!" Svarade jag och mamma skrattade lite och tog fram köttet, och la upp en bit på min talrik och sedan ställde hon fram formen med potatis i. Jag var vrål hungrig och tog nog rätt mycket."Oj, någon som har tränat hårt?" Frågade mamma mig när hon såg min talrik."Ja, jag kanske ska få åka till Japan och tävla VM!", sa jag med mat i hela munnen."Oj jaha ! Vad kul, hur vet du det?""Steve sa det, han sa att dom skulle ha möte senare i kväll och bestämma vilka som skulle få åka, man får bara ha med 5 från varje delstat.""Jaha, men du har ju tränat boxning sen du var 7, du måste ju få åka.""Jag vet inte, Steve skulle ringa runt nio. Jag har inte sagt något till Lucia och Sophie, jag vill inte att dom ska veta något innan allt är klart."

Mamma svarade något i stil med okej. När jag ätit upp maten gick jag upp på mitt rum och slog upp min data. Jag kollade hur mycket klockan var, den var halv åtta, den 27 september. Jag var nervös fall jag skulle få åka eller inte. Imorgon var det 3 år sedan pappa dog. I cancer. Det var hemskt, och det var därför vi flyttade till Florida, för att mamma inte ville bo i samma hus som pappa bodde i, ja när han levde.Jag kommer precis ihåg känslan, när mamma sa att hon behövde prata om en viktig sak. Jag frågade vart pappa var, och hon började gråta. Sedan berättade hon. "pappa har cancer Alexa, han kanske inte överlever" det var det värsta jag någonsin hade hört. Jag bara stog där jag kunde inte gråta. Tårarna kommer inte. "Han måste bo på sjukhuset ett tag" då kom tårarna, dom rann och rann. Som om jag aldrig hade gråtit förut, och jag som skulle träffa Sarah, jag smsade Sarah och sa att jag mådde dåligt och stannade hemma. Jag ville inte berätta det då, jag ville träffa henne så jag bjöd över henne dagen efter jag fick reda på det. Hon tyckte om min pappa väldigt mycket, och pappa tyckte om henne som om hon vore hans egna dotter. Sarah grät mer än vad jag gjorde. Sedan sa mamma att hon skulle till pappa och både jag och Sarah ville följa med, min mamma gillade också Sarah. Jag kommer ihåg hur hemskt det var, när sköterskan öppnade dörren till hans rum . Och pappa låg där med alla slangar och jag har aldrig sätt honom så svag. Mina tankar när jag satt och tittade på bakrundsbilden på min data som föreställde mig och pappa när jag var tre. "Alexa ! du har telefon," sa mamma från nedevåningen jag kollade på klockan 20.45, det kanske var Steve. Jag torkade bort tåren jag fått när jag tänkte på pappa och sprang ner för trappan. Mamma mimade med sina läppar med något som såg ut som "det är Steve"."Ja det är Alexa.""Hej min superstar ! Är du redo för Japan ?"Jag tappade hakan och kände hur tårarna kom. Glädjetårarna."Du driver med mig?""Nix, vi ska till Japan, hälsa mamma det ! Jag och Peter kommer över imorgon så ska vi prata mer om saken." "OMG ! Jag kan inte fatta det ! Jag kan inte fatta det ! Du är bäst Steve ! Ses imorgon, hejdå!""Hejdå superstar !" Steve min tränare, var som min pappa och Peter min maneger var som min bror.Vi la på och  mamma kollade förväntans fullt på mig.
"VI SKA TILL JAPAN MAMMA !! "Jag sprang och kramade om henne."Kan jag bjuda hit Lucia och Sophie och fråga om dom kan sova här? Det är ju faktiskt lördag imorgon.""Ja det är klart du kan!"Jag kramade mamma ännu en gång, och sprang upp på mitt rum. Jag loggade in på skype för att kolla om någon av dom var inne. Lucia var inne, jag ringer henne."HEJ ALEXA !" Hörde jag två glada röster, dom satte på webbcam och jag accepterade."Hej sötnosar. Vad skönt att ni var då slipper jag ringa båda. Men vill ni komma hit och sova? jag måste berätta en sak för er."

"Men Alexa, imorgon är det ju..""Ja, jag vet. Tre år sen pappa dog. Men ni får komma ändå ! Jag har pratat med mamma, det går bra! Och jag måste säga er en super viktig sak !""Okej, det är klart vi kan. Vi kommer nu på direkten ! Puss hejdå !""Puss hej !" Vi gjorde en slängpuss i webbcamen skrattade och la på. Jag tog fram den uppblåsbara madrassen och stoppade in den i vägg uttaget,  och den blåstes upp. Under tiden gick jag och hämtade täcke kudde och lakan. Jag bäddade iordning madrassen- den är så stor att vi tre får plats på den, det brukar sluta med att alla tre sover där. Jag gick ner och poppade popcorn sedan tog jag ut drickan ur kylskåpet tog fram tre glas och så en skål till popcornen och hällde upp dom i skålen. Precis när jag hällt upp popcornen öppnades dörren och två glada röster hördes."Vi är här nu !""I köket !" Ropade jag tillbaka. Jag gick ut i hallen och möttes av en bamsekram-gruppkram. Lucia och Sophie tog av sig ytterkläderna och följde med mig ut i köket för att hjälpa till att bära upp sakerna. När vi kom in i mitt rum och satt oss till rätta."Okej superstar, berätta nu. vad är det ?" Undrade Soph, ja Superstar är mitt smeknamn för att jag förra året vann DM samma dag som min pappa hade dött fast två år senare. Jag kämpade verkligen den dagen."Okej, nummer ett. Jag ska till Arizona på höstlovet. HELA höstlovet.""Men va ?"Frågade dom med en mun."Jag var inte klar än. Nummer två är..." Jag såg hur dom spännde sig så jag drog ut på det och sa till slut."Nummer två är jag ska till Japan och köra VM !" Nästan skrek jag och Lucia och Soph tappade först hakan sedan började vi glädje skrika och Soph sedan dansade vi våran lilla glädje dans."Men när ska du dit då? Till Japan? Asså du kommer typ bli "Queen of boxning" om du vinner.""haha, jag vet inte än, Steve och Pete kommer imorgon och pratar om det. Det tror jag inte att jag gör. Jag menar, det finns fullt av proffs som jag ska möta.""Lilla vännen, du har boxats i 9 år tre-fyra dagar i veckan och du påstår att du inte är proffs?" Sa Lucia."Ja, men det finns ju dom som har boxats längre än jag.""Ja, men du möter väl bara dom som är lika gamla som dig? Och dom som har kört lika länge?""Ja, man kör efter ålder och kunskap.""Då vinner du ju.""Vi får se."

Vi pratade lite och skrattade lite och sedan kollade vi på en film. Eftersom att Lucia var ett Justin Bieber fan så kollade vi på Never Say Never. Jag hade aldrig sätt den förut. Medans Lucia satt och störtgrät genom nästan hela filmen fällde jag och Soph en liten enstaka tår någon gång ibland. Den var riktigt bra och man får verkligen respekt för honom. Okej, jag har aldrig varit någon "hater" men jag har aldrig varit som Lucia, hon har vart det sen 2009. I år är det 2011. Så jag och Soph har tagit oss igenom åren med hennes Bieber snack. Men vi har haft väldigt kul.  Vi pratade lite till sedan gick vi och borstade tänderna och sen så gick vi och la oss- alla tre på madrassen.
-God natt superstar, sa Luc och Soph i kör.
-God natt solstrålar, Vi la oss till rätta och sedan somnade vi.
*
-Pappa ! Jag var tre igen, jag stog och kollade ut igenom fönstret och väntade på att pappas bil skulle rulla in på parkeringen. När jag såg bilen sprang jag ut utan skor och kastade mig i pappas famn. Jag hade alltid varit pappas flicka, och det är jag fortfarande. Pappa fångade mig och lyfte upp mig och strök med ena handen från toppen av mitt huvud ner på ryggen.
-Hej raring, hur har det varit på dagis idag?
-Det har varit bra, kom nu går vi in så vi inte blir sjuka. Pappa skrattade lite och gick in med mig. Mamma mötte oss i hallen och gav pappa en snabb puss.
-Hur har det varit på jobbet idag?
-Jo, det har varit bra. Vi sålde tre bilar idag. Själv då?
-Jo, vi börjar komma igång.
Min mamma jobbade som fotograf och hade precis öppnat sin egna studio med sminkare och stylare. Det var ett riktigt coolt ställe. Olika väggar och bakrunder, jag hade fått vart med och målat en vägg. Den skulle vara lila bestämmde jag.
-Kom pappa ! Vi går upp på baksidan och gungar !
-Javisst, sätt på dig en varmare tröja bara. Det börjar bli kallt nu. Jag gick och tog ner min favorit jacka. En lila. Sedan gick vi ut och pappa gjorde fart på mig.
-Nu kör vi tatten ! Du är, sa jag och skrattade och sprang iväg, medans pappa jagade mig. Han tog mig och lyfte upp mig och vi snurrade runt. Mamma kom ut och fotade oss. Det är ett av de fotografierna jag har som bakrundsbild. Min favorit bild.
*
"Alexa,alexa, hur mår du ? Vad drömde du ?"Jag vaknde av att Lucia och Soph satt och ruskade på mig. Soph hade lagt mitt huvud på hennes ben och hon satt och strök undan mitt hår. Förens då märkte jag att jag grät.
"Såja, gråt inte Alexa. Berätta nu, vad hände ? Vad det David?" Lucia torkade bort mina tårar med hennes tumme."Pappa.." "Alexa, mår du bra?""I två år, har jag drömt samma dröm, samma kväll.""Vad är det för dröm då ?" frågade Soph som fortfarande satt och strök bort mitt hår. Jag hade världens bästa vänner."Pappa kommer hem från jobbet, jag springer ut och han bär upp mig.."

Jag fortsatte berätta medans Lucia fortsatte torka bort mina tårar när dom vart för många, Lucia är den där känsliga typen. Gråter någon av oss så gråter hon. Och Soph strök mig genom håret."Jag älskar er. Tack för att ni finns, jag skulle inte klara det här utan er," sa jag och log lite. Det vart en bamsekram innan vi gick ner och åt frukost. Mamma sov fortfarande eller ja, hon var iallafall kvar uppe på sitt rum. Det här är en jobbig dag för både mig och mamma."Vad vill ni ha att äta ?" Frågade jag medans jag stog och kollade vad vi hade i kylskåpet."Macka och óboy""Macka och apelsinjuice." Jag tog samma som Soph, och började duka fram frukosten."Varm eller kall ?" frågade jag och kollade på Lucia."Varm tack",svarade hon och log.
Jag ställde in muggen i micron och sedan plockade jag fram lite pålägg. När micron pep så gick jag och tog ut muggen ur micron. Jag satte mig ner vid köksborden och började bre min macka, sedan hyvlade jag osten och hällde upp juicen i mitt glas."Vilken tid skulle Steve och Peter komma?" frågade Lucia"De skulle ringa innan," precis när jag svarade Lucia så började hemtelefonen ringa och både Luica och Sophs ögon blev stora som bowlingklot. Jag sprang och svarade."Alexa här.""God morgon Superstar! Hur mår du?" Det var Steve, han visste att idag är inte som vanliga dagar här hos oss."Jo, det är väl sådär. Lucia och Soph är här och muntrar upp mig.""Vad härligt att höra! Hur mår mamma då?" "Jag vet inte, hon har inte kommit ner än.""Tror du att hon har tid att byta några ord ?""Jag vet inte, jag ska gå upp till mamma och kolla."Jag sprang upp för trappan och sedan knackade jag på mammas dörr och öppnade dörren.
Jag höll ena handen för telefonen så att inte Steve skulle höra oss."Mamma?" frågade jag lite tyst. Jag hörde hur hon snörvlade lite och såg hur hon drog med handen under ögonen. Det var jobbigt att vara i mammas sällskap just den här dagen."Ja hjärtat, vad är det?""Steve är på telefonen, har du lust att prata med honom?""Det kan jag väl,"Jag gick fram till henne och gav henne telefonen till henne och en snabb kram sedan viskade jag i hennes öra"Jag älskar dig, och det kommer att gå bra. Pappa kommer alltid att finnas med oss, även om han inte är synlig så finns han här." Sedan lämnade jag rummet med en tår rinna ner för min kind.
______________________________________________________________________________________________
Jag vet, kanske inte det längsta kapitlet. Men det är bara det första. Dom andra kommer vara lite längre- med bilder. Men jag ville kunna publicera inlägget så snabbt som möjligt, så jag skrev utan några bilder!:) Hoppas att det inte gör något. Kommentera vad ni tycker!
puss

Kommentarer
Postat av: Juliasomärbäst!

GRYM BESTIE! ♥

2012-01-24 @ 16:11:56
Postat av: Idis

Jättebra!! :D<3

2012-01-24 @ 16:36:11
URL: http://idisakerlund.blogg.se/
Postat av: Maggie

Du är sjukt duktigt på att skriva noveller! :D<3

2012-01-24 @ 17:26:32
Postat av: Louice

Svar: Klart jag kan det, har kring 100 läsare per dag, skriv på facebook så kan jag nog fixa det ;) <3

2012-01-24 @ 18:50:44
URL: http://llouiceolsson.blogg.se/
Postat av: Frida

Du är så grym på de du gör !

2012-01-24 @ 19:56:02
Postat av: Nichole

Sv; Jag är hemskt ledsen om det inte var du. Sorry, att du drabbades av min okontrollbara ilska, jag gillar inte att göra någon ledsen och jag ber om ursäkt 1000x ifall du vart ledsen på något sätt. Det är väldigt obvious, att någon fucked up trash vill jävlas med mig/dig. Jag har väldigt dåligt samvete för att ha hackat på dig utan att ha vetat om att det var du eller inte. Återigen ber jag om ursäkt, hoppas det är chill mellan oss.

2012-01-24 @ 20:04:14
URL: http://touchedbybieber.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0